Stråhattar – Del 2

Förra helgen var jag på hotell. Weekenden var angenäm (förutom en incident som jag kommer att skriva om senare). Dock inträffade det något som gav mig flashback till en tidigare rese-incident. Jag beskrev denna händelse på Twitter tidigare men kände att den kanske är mer lättläst på bloggen, om jag nu har några läsare kvar på den 🙂

Jag skulle lämna hotellet i söndags.

Trodde att dom spanska tanterna i hissen visste hur man trycker på en knapp.

Det skulle jag inte ha gjort.

Istället för att åka en våning ner så åkte vi upp till nian istället och sedan snigla ner då alla våningar under hade tryckt på hissknappen.

Trodde dom spanska tanterna visste hur man steg ur en hiss utan fastna med kappsäckshjulet i hissdörrspringan.

Det skulle jag inte ha gjort.

Fick vänta i typ 45 sekunder i hissen innan tanten fick lossbänt kappsäcken.

 

Jag trodde dom spanska tanterna visste hur man passerar genom en roterande dörr med en kappsäck i var hand.

Det skulle jag inte ha gjort.

Drar man två gigantiska kappsäckar i bredd efter sig så fastnar man i den roterande dörren nämligen och säkerhetsstoppen kickar in.

Dom spanska tanterna noterade ej nödutgångsdörren bredvid den roterande dörren. Jag var slutligen en fri man.

Luften ute var kall och frisk.

Det som borde ha tagit 30 sekunder av mitt liv tog tio mardrömslånga minuter. Jag kände hur min kropp fylldes av X-files svarta alien-olja!

Detta var dessutom inte första och ens värsta gången jag fick problem med yra spanjorer klicka på länken om du vågar

 

 

Stråhattar

VARNING: LÅNG TEXT!

Toschas blog heter ”Jag har en stråhatt” och det påminner mig om att jag alltid kallar virriga resenärer för stråhattar. OBS! Jag har inget emot hatten eller Toscha, vars blog jag regelbundet läser, jag äger själv en Panamahatt som är stråhattarnas rolls-royce.

Jag brukar också alltid sätta ett ‘jävla‘ före ordet stråhattar för annars så kan man inte riktigt använda ordet. Det får mig att tänka på att jag också uppfann ett till ord häromdagen, ‘tysknad‘, men det är en annan historia.

Varför då ‘stråhatt’? Jo, så här gick det till…

För något år sedan företog jag mig en resa till Barcelona, en fantastisk stad, res dit om ni inte varit där tidigare!

Bla, bla, bla, Sagrada Familia, bla, bla, bla, fin strand, bla, bla, bla, god öl bla, bla, bla…

När jag sedan skulle fara hem så fick jag min stråhattsupplevelse.

Precis när min taxi stannade och jag steg ut på Barcelonas flygplats så stannade även en buss bredvid taxin och ut steg en busslast med spanska pensionärer. Alla hade i sann russin-gruppresa på sig likadana kläder så att man ”känner igen varann” när man är på främmande mark. I detta fall hade dom valt en ljusblå t-shirt och, just det, en stråhatt.

Det som sedan händer är jag tämligen säker på händer de flesta erfarna resenärer nu och då och efter några år lär man sig känna igen och undvika fenomenet så gott det går, den här gången dock, var jag inte lika lyckosam.

Det finns bara en sak värre än korkade människor, och det är korkade människor i grupp. Även individuellt smarta personer beter sig väldigt ofta korkat i grupp, det är som om flockbeteendet amplifierar korkade beslut. Det finns ju ett talesätt som lyder; ”En giraff är en häst designad av en kommitté” och en kommitté är en byråkratiserad form av en grupp.

Som erfaren resenär tittade jag upp på skyltarna för att orientera mig fram till incheckningen, trots att jag stod mitt i en skock med stråhattar. Jag och min Samsonite gick direkt till rätt incheckningsdisk, bara för att upptäcka att den ej ännu var bemannad, som van resenär hade jag sett till att komma i god tid till flygplatsen så jag blev inte förvånad över att disken ännu var tom. Jag ställde mig i kön som redan hade börjat ta form framför disken och observerade att dom redan hade öppnat business-class-disken. Man kunde lätt se att det var business-class incheckningen pga av att det stod Business Class check-in på fyra olika språk på en stor skylt ovanför disken.

Bakom mig hade stråhattarna äntligen hittat rätt incheckning och ställde sig kön bakom oss. Den smartaste av stråhattarna upptäckte dock att vår disk ej var bemannad MEN att den bredvid VAR det och DESSUTOM hade jättekort kö bestående av män i mörk kostym som pratade i mobila telefoner. Iväg! Alla stråhattar och ställen eder i business-class-kön! Jag småler… jag småler ännu mer när kostymerna checkat in och stråhattarna blir avvisade och dom upprörda återigen får byta kö. Stråhattarna (märk, en hel busslast med dom) försöker sedan gå tillbaka till sin tidigare kö-plats i min kö, lyckligtvis bakom mig i kön. Bråk uppstår naturligtvis och dom hamnar sist i kön.

Vid säkerhetskontrollen uppstår naturligtvis totalt kaos, vattenflaskor, nagelklippare och metallplattor i pannan gör naturligtvis säkerhetskontrollen till ett levande helvete för dom stackars satar som är bakom dom.

Vid gaten fortsätter detta kaosstim att orsaka total förvirring genom att lyckas samlas vid fel gate (den mitt emot) och därmed totalt fucka upp för dom stackare som faktitskt skulle med den flighten.

När dom äntligen hittat rätt gate och lyckats mot alla odds lirka sig genom boardingcardkontrollen så möts dom av ett till synens olösligt problem. I slutet av tunneln finns inget flygplan, där står en buss! Förvirringen som då uppstår skapar en propp så man inte kan ta sig ur tunneln, när jag väl gör det så går det lättare för stråhattarna har inte sett två av de tre vidöppna dörrarna på flygplansbussen. Följaktligen kommer jag och andra normala resenärer in i bussen före majoriteten av stråhattarna.

Den korta tvåminuters bussresan förlöper förvånansvärt utan större problem, jag inser inte då att jag befinner mig i stormens öga, det kommer att bli mycket värre.

När bussen sedan stannar så uppstår nästa kaos. Stråhattarna har fått för sig att dom i grupp måste gå in i planet, ingen av dom verkar ha insett att dom redan fått platser reserverade i planet. Stråhattarna blockerar följaktligen främre landgången på planet så att ingen kan gå ombord, jag har en plats i mitten av planet så jag skyndar mig till den bakre landgången och skyndar, skyndar till min stol innan stråhattarna kommer in i planet, jag hinner precis. In i planet blir kaoset ännu värre då ingen kan hitta sin stol och alla är så feta att dom inte kan passera varandra i mittgången, än mindre släppa förbi dom fördömda själar som inte hann in före dom.

Ombordstigningen är så kaosartad att planet blir försenat till start!!!

Nu blir det ju lungt i ett par timmar i alla fall tänker jag och slappnar av. Så fel man kan ha!

Väl uppe i luften anser stråhattarna att man precis som under ånglokens tid spankulera omkring och stå i mittgången och prata skit att flygvärdinnor och pissnödiga inte har en chans att komma förbi. Det slutar med att flygvärdinnan å det skarpaste över högtalaren beordrar alla retards att sätta sig i sina säten och ta på säkerhetsbältena. Detta stordåd möjliggör att jag lyckas få mig en smörgås, en kopp kaffe och en lugnande whiskey och jag stålsätter mig för den säkerligen hemska avstigningen.

Jag dyker mot den bakre landgången som hattarna ännu inte har upptäckt och jag skyndar mig genom flygplatsen till bagagebandet för att hämta min väska, lyckan är obeskrivlig när jag rullar ut min samsonite genom tullen och ut i den varma finska sommarsolen…jag är friiiiiiii!!!!!

…trodde jag…

Flygbussen stannar till och jag stiger på den och med en djup suck sjunker jag ner i ett av sätena.

– ”Jag vill aldrig se en stråhatt mer i mitt jävla liv, förbanne saatan!!!”

Ett sorl, förvirrat, likt den mardröm jag just upplevt närmar sig. Bussen har väntat för länge vid hållplatsen! En handfull stråhattar har mot alla odds hittat ut från flygplatset och till min buss!

Den stackars busschauffören försöker förgäves kommunicera med dom, finska busschaufförer kan väldigt sällan tala katalanska. Några stråhattar lyckas köpa biljett och chaufförens klocka larmar om att han måste röra på sig. När han väl förbereder sig på att börja köra iväg stoppas han av stråhattarna som vill att han ska vänta eftersom inte alla jävlar har lyckats hitta ut genom flygplatsen ännu! Chauffören försöker förgäves säga att detta är inte sydeuropa, en buss kan inte vänta på ett gäng galningar bara sådär.

Till slut brister det för chauffören som helt sonika kör ut alla hattar ur bussen, väldigt bryskt och finskt. Jag tror han startar bussen endast genom sina svordomar. Jag har aldrig varit så lycklig när bussen börjar röra på sig och jag i fönstret för sista gången ser den förvirrade klungan av förbannade stråhattar.

Jävla stråhattar!

Satan anamma!!!