The Last Of Us (recension)

The Last Of Us

Så har det äntligen släppts, det mest hypade spelet på PS3 sedan God of War 3, The Last Of Us. Jag måste säga att denna gång var hypen inte bara hype utan maken till gripande spel får du leta efter. Jag skriver det redan nu här i ingressen; köp detta spel, du vet inte vad ett dataspel kan göra med dig om du inte har spelat The Last Of Us och du kommer aldrig att plocka svamp på samma sätt i skogen igen.

Jag måste ta mig förbi dom infekterade. Dom livsfarliga sporerna svävar i luften omkring mig, att andas in dom är ett öde värre än döden. Min gasmask och mörkret gör sikten usel. Jag kan dock höra de infekterades klagan och skrik. En pil från min båge fäller en av dom utan att dom andra märker något, en annan tar jag hand om med min provisoriska kniv. Kniven går dock sönder under attacken. Hagelgeväret är en sista utväg men kommer obevekligen att dra till sig massor av infekterade. Jag plockar upp en tegelsten, kanske kan jag lura bort dom genom att kasta iväg den och sedan smyga iväg åt andra hållet…jag måste komma ut i friska luften…


Trafiken är det minst jobbiga i en post-apokalyptisk värld

Cordyceps: Ett släkte av parasitiska svampar där vissa arter angriper och infekterar insekter.
En viss art av Cordyceps Ophiocordyceps unilateralis angriper myror. Under infektionen ändrar svampen myrans beteende så att myran klättrar upp på ett grässtrå innan den dör. Svampen växer sedan ut genom myrans kropp och på grässtrået får svampen en optimal plats att kunna sprida sina sporer.
Inga arter av Cordyceps infekterar människor…inga arter man känner till i alla fall…


En tarantella infekterad av en cordyceps-svamp. (Fotograf: Reddit user Wonderless2686)

Nutid

The Last Of Us inleds med en prolog där spelets hjälte Joel lever som en ensamstående pappa med sin dotter i yngre tonåren. Det är en helt vanlig kväll, förutom då att det är Joels födelsedag. Nyheterna är förstås fyllda av rapporteringar om mystiska utbrott av en mystisk sjukdom men sånt är ju alltid på nyheterna, det är bara att gå och lägga sig. Det är då apokalypsen kommer till Joels hemstad med dom mest tragiska konsekvenser som kan drabba Joel…

20 år senare

Cordycepsinfektionen har raderat ut majoriteten av mänskligheten men små spillror lever kvar på utspridda ställen. Det råder i det närmaste total anarki och det är endast den starke och mest hänsynslöse som har en chans att överleva. Det är i denna skoningslösa värld av rostande spillror av den civilisation som en gång var vi finner Joel, som nu hankar sig fram som smugglare mellan en avspärrad militärzon och den ödemark som förut hette USA.
Joel och hans kollega Tess får ett smuggeluppdrag, men det är ingen vanlig last den här gången utan en flicka i yngre tonåren vid namn Ellie.


Ellie är inte att leka med! Bråka med henne och du får en pil i hjärnan!

Fiender överallt

Du spelar Joel som måste beskydda och föra Ellie genom laglöst och synnerligen farligt land till en grupp rebeller som lovat Joel en furstlig kompensation för sina mödor. Ellie visar sig vara en uppstudsig tonåring som mer än ofta är till besvär för Joel. Under spelets gång får man dock se att Ellie också är en brådmogen, modig och beslutsam tjej som man inte ska bråka med.
Överallt lurar faror och fiender, är det inte militärer som vill skjuta ihjäl dig så är det banditer som vill rånmörda dig för dom få tillhörigheter du har på dig. Dessutom, skall det visa sig, så finns det människor som vill dig än mer illa än så.
Värst ändå är nog dom infekterade, människor i zombieliknande tillstånd , drabbade av olika stadier av svampinfektion. Dom infekterade är till en början skrikande, gurglande och förvirrat staplande omkring. Sedan, när infektionen spritt sig i kroppen, täcks dera kroppar med svamputväxter över huvud och torso. Skriken byts ut mot ett synnerligen hårresande klickande ljud som gett dom deras namn – clickers.
En sak har dom gemensamt alla dessa stridskantareller, dom är oerhört aggressiva och hur mycket fotsvampskräm du än skulle smörja in dom, med så kommer dom aldrig att bli bättre.


Släpp aldrig en kantarell nära inpå dig!

Smyga eller slåss

Ett av dom viktigaste besluten du tar när du möter fiender i spelet är om du ska smyga förbi en fiende eller attackera medan du har överraskningsmomentet. Ibland kan en kombination av båda vara det som blir bäst. Spelstil och vilken utrustning du för tillfället bär spelar ofta in här. Ibland stöter man på problem med omgivningen, en vägg är för hög och man måste leta en stege, en dörr är låst och man måste hitta ett sätt att låsa upp den. Här kommer mitt första av ytterst få klagomål med spelet, dessa ‘klura ut ett problem’-moment är alldeles för lätta! Stegen är alltid bredvid hindret, det finns alltid ett ventilationsschakt bredvid dörren att krypa igenom och skulle du mot förmodan inte hitta stegen så ploppar en ledtråd upp ganska kvickt på skärmen. För en som har sänkt ner en hel del timmar i Tomb Raider-spelen så känns de här momenten som dagisträning.


Tips! Om du ser en sliten Conan O’Brian, stryp honom så han inte hinner varna sina hipsterkompisar

Den postapolyptiska världen gör varenda människa som vill överleva till en MacGyver. Allting och ingenting är ett vapen. Detta är en av dom roligaste sakerna med spelet, allt sakletande, jag älskar sånt. Man får rota i gamla skrivbord efter delar att bygga en bomb eller annat livsfarligt. Ett tips, var noga med att leta igenom din omgivning, du kommer att behöva varenda skruv du stöter på. Du måste själv leta upp ‘delar’ till dina healthpacks, dom kommer inte gratis nu när svamparna är kungar.

Bedårande

Det finns bara en sak att säga om grafiken i spelet, bedårande! The Last Of Us ser ut som ett modernt PC-spel och inte ett som snurrar på hårdvara från 2006. Naughty Dog har putsat och putsat tills spelet är så vackert att jag stannar till ibland och bara tittar på löv, en brunnen buss, en stad i förfall, allting är bara så vackert. En speciell detalj, utan att avslöja för mycket, är en flod man når vars vatten är så jäkla snyggt renderat att jag blir helt hänförd. Allt detta med en somber ljudmatta komponerad av Gustavo Santaolalla gör allting så vackert, för att citera Buzz Aldrin när han gick på månen “Beautiful, beautiful. Magnificent desolation”.


Vacker natur finns det gott om!

Mer än ett spel

Spelmekaniken i sig är simplistisk, för att inte säga lätt, för en erfaren gamer och ibland tyckte jag att fienderna du möter blev lite enformiga efter ett tag. Till slut vet du hur man tar livet av en bandit och en kantarell och mot slutet av spelet går det mesta på rutin…

…men vem fan bryr sig…

The Last Of Us suger tag i dig och släpper inte greppet. När du spelar så är du där i spillrorna efter apokalypsen. Handlingen är så välskriven, dialogerna mellan Joel och Ellie blir aldrig tråkiga och man får följa deras vänskap och förtroende till varandra byggas upp. Skådespelarna Troy Baker och Ashley Johnson är enastående bra och det blir aldrig slentrian som man så många gånger hör i spel.
Manusförfattarna borde få en Oscar, för en mer flerbottnad story får du leta efter. Ingen är god och ingen är riktigt ond, alla försöker bara överleva och överlevnad i deras värld blir på bekostnad av andra mindre lyckligt lottade. Detta är ett av dom mest barnförbjudna spel jag någonsin spelat. Dom du dödar är inte schabloner eller monster, det är människor du har livet av. En döende man du avrättar så han slipper lida, en annan som letar mat till sin familj, inga monster, utan sådana som du och jag.
Spela detta spel, om inte annat för att lära dig hur bräckligt vårt samhälle är och hur även du är kapabel till dom mest horribla handlingar. Du kommer aldrig att stå på moralens sida i spelet för moralen ersattes av sporer och världen blev aldrig den samma.

Sorcery (recension)

Sorcery

Trollkarlslärlingen Finn är ute på äventyr i de dödas rike tillsammans med Trollkarlens gamla erfarna talande katt Erline. Tur att han stal sin mästares trollspö för de där odöda skelettkrigarna skjuter ju pilar på en hela tiden!


Fram med trollspöt!

Lärling på vift

Sorcery heter det senaste spelet anpassat för Playstation Move kontrollern. För dom som inte vet vad en Move är så är det Sonys svar på Nintendos Wiimote, kontrollern som känner av ens handrörelser som sedan replikeras i spelen.

Move!

Move kontrollern har haft en jobbig start, sent ute var den i förhållande till Nintendos Wiimote och inte har den fått någon killer app heller. Kanske kan Sorcery hjälpa till där bland de yngre spelarna för de äldre har redan nog bestämt sig för att sällan plocka upp vare sig Wiimote, Move eller hoppa framför Kinecten. Värt att observera är att Sorceryspelet även kräver den andra Move Navigation controller som alla kanske inte har köpt.


Båda dessa behövs för att spela Sorcery

Fin grafik

Det som först slår en i Sorcery är att spelutvecklarna här har satsat på grafik och utseende, Sorcery är det snyggaste Move-exklusiva spelet jag har spelat. Med det sagt, så kan dock inte Sorcery tävla med megabudgetspelen som t.ex. Uncharted och God Of War i utseende.


Det skulle vara jäkligt praktiskt att kunna en reparationsformel

Kontroller

Spelkänslan är väldigt bra, Move kontrollern är som gjord att agera trollspö och för det mesta gör spelet precis som jag vill. Denna kontroll ha kommit till på bekostnad av rörelsefrihet, begränsad på så sätt att spelet i princip siktar åt dig och viftar du bara med spöet åt rätt håll så skjuter Finn en blixt rakt på ett skelett. Detta upplägg passar barn bra men som vuxen så blir det i princip bara att stå och vifta tills skeletten har dött bort.


Akta dig för dom här älvorna!

Trolleri

Du styr Finn med din Move längs grottor och gamla ruiner. Under spelets gång kan du plocka upp grejer, guld och magiska ingredienser, dessutom lär du dig fler och fler trollformler under spelets gång. Till exempel kan du laga en kolllapsad bro med en formel, öppna en kista med en annan. Formlerna görs förstås med ditt trollspö (Move kontrollern). Allt detta gör du medan filurer, spöken och skelett försöker göra livet surt för dig genom att mucka gräl hela jäkla tiden. Tur att du kan skjuta blixtar med spöet så dom hålls på stången!


Eftersom man stöter på sådana här fulingar så lämpar sig inte spelet för dom allra yngsta

Sammanfattning

Sorcery är tveklöst det bästa Move-exklusiva spelet på marknaden idag och med tanke på att det säljs till nedsatt pris så är det väl värt pengarna. Skulle det dock vara så att du inte har en Navigation kontroller så ökar förstås priset rejält. Som förälder skall du vara noggrann med att följa åldersregeln barn över 12 år på spelet för det finns en hel del fula monster som säkert skrämmer dom yngre barnen.
Sorcery gör sitt bästa för att göra Move kontrollern kul men frågan är om det räcker till i dagsläget med Nintendo som står i startgroparna för att släppa sin nya spelkonsol.

Starhawk (Recension)

Starhawk

PS3

Emmet har bråttom! Han springer uppför en slänt på den ödsliga planeten och beordrar att en mur ska släppas ner precis där han pekar. En sekund senare landar den enorma muren med ett ljudligt brak framför honom, droppat av hans kompis Cutter uppe i rymdskeppet i omloppsbana.
Det var i grevens tid, för mutanterna börjar nu storma byn som han desperat försöker försvara.
Dags att droppa ännu lite mer seriösa vapen.

Emmet, ett bad ass!

Scabs!

Starhawk är en uppföljare till det framgångsrika spelet Warhawk (som var en uppföljare till spelet Warhawk, jo du läste rätt, spelen har samma namn).
I Starhawk spelar du Emmet Graves. Emmet och hans bror Logan är rift-energiutvinnare på en främmande planet när de blir attackerade av ‘scabs’. Scabs är människor som blivit förgiftade av rift-energi och därmed lovligt byte att skjuta ihjäl i hundratal i spelet. Brodern Logan får sätta livet till och Emmet blir förgiftad av rift-energi (som ser ut som blå eld). Hans kompis Sydney Cutter kommer till undsättning och lyckas rädda Emmet genom att sätta ventiler i ryggen på honom så blå rift-eld ryker ur honom och han ser sjukt kool ut. Detta är ju viktigt om man är hjälte i ett dataspel.


En hel bunt med scabs trillar ner från ovan. Inte bra för folkhälsan!

Emmet och Cutter jobbar som allt i allos som folk hyr in när ett jobb blir för fittigt, mestadels när scabs attackerar rift-pumparna och fuckar shit upp. Då får Emmet rycka in och skjuta bort dom nesliga mutanterna. Men någonting är på gång! Emmets bror Logan är vid liv, men muterad av riftenergin och argare än min katt när hon inte fått frukost fastän klockan redan är fem på morgonen.

Warhawk

Det första som händer när du stoppar in Starhawkskivan i din Playstation är att du får en fråga om du vill installera PS1-spelet Warhawk. Man får alltså ett till spel på köpet, är man en retrogamer så är det ett rejält mervärde. Gamla Warhawk fick mycket uppskattning på sin tid och kan väl vara värt en till också på 2000-talet. Alla uppskattar bonusmaterial!

Skjut, flyg, skjut, flyg

I Starhawk styr man Emmet som får hjälp av Cutter genom att man kan begära att han skickar ner koola och användbara grejer från rymden. Dessa inkluderar ammunitionsdepåer, automatiska kulsprutor, bilar och mycket annat nyttigt. En stor del av spelet går ut på att skicka ner rätt grejer i rätt tid och i rätt mängd. Detta bäddar för ett strategitänkande som skjutspel ofta saknar och ger en fin krydda till slentrianskjutandet.


Rätt så kul att flyga, men det är lite svårt i början.

Vartannat level utspelar sig uppe i rymden och där flyger man omkring i sk. ‘mechs’ , transformersliknande fordon som förvandlas till en robot när man landar så man kan gå omkring och skjuta vilt omkring sig om man så vill.
Flygningen känns rätt så arkadspelsaktigt men är kul när man väl vant sig vid kontrollerna och bekantat sig med vapnen, flygturerna är dessutom en rolig omväxling mot allt skjutande.

Grafik

Grafiken i spelet är inte speciellt imponerande och de tecknade animationerna i mellansekvenserna känns halvhjärtat producerade. En PS3 exklusiv borde kunna visa upp grafik som sparkar grym röv, 2006-års hårdvara till trots. Titta bara på Uncharted 3 och kommande Beyond: Two Souls för att ge en fingervisning på vad den gamla burken kan prestera.
Dock flyter allting på i bra framerate och inga irriterande buggar, spelkänslan är tajt och responsiv.

Kampanjen

Emmets kamp mot dom förhatliga scabsen, som mutanterna kallas i spelet, går igenom planeter och rymdbaser i en rasande takt. Rymdstrider där man jagar och jagas mellan asteroider, ogästvänliga planeter med syra-sjöar och annat kusligt.
Singlespelläget ter sig mest som en kurs i att hantera alla vapen och fordon. Handlingen är tvådimensionell och ter sig mest vara ett slags ramverk för resten av spelet. Kampanjen är rolig att spela men den kan inte på något sätt mäta sig med andra tredjepersonskjutare som Dead Space och Uncharted, det är i multiplayern som Starhawk glänser.

Online

Det är för onlinespelandet man skaffar Starhawk. Det finns en hel del olika matchtyper varav en är Deathmatch i flygande mechs. Flygstriderna är lätta att komma in i men svårt att bemästra, jag höll på i flera timmar men blev nästan alltid nerskjuten som den n00b jag var. Kul var det i alla fall. Andra spellägen som t.ex. Catch the flag utspelar sig på marknivå mestadels (du kan flyga mechs också där om du vill dock). I dessa spellägen är det mycket mera strategi som gäller. Man måste veta vilka saker man ska beställa ner från rymden och bygga en fortifiering som är effektiv. Naturligtvis blir det en hel del pangpang också för dom skjutglada, men som sagt strategidelen ger spelet en till dimension.


Dogfighterna är kul i deathmatch-läget

Slutsats

Starhawk är ett spel för den inbitne onlinespelaren som vill prova på mera än bara skjuta vilt omkring sig. Den intetsägande grafiken och de lövtunna karaktärerna skänker inte mycken nöja. Det är som sagt i onlinestriderna som spelet glänser och tycker du om sånt kan Starhawk mycket väl vara det perfekta spelet för dig.

Resistance: Burning Skies (Recension)

Resistance: Burning Skies

Chimärerna är tillbaka igen. En av de mest framgångsrika spelserierna på PS3 kommer till Playstation Vita. För första gången utnyttjas Vitans dubbla analoga kontrollers till fullo och Sony skryter över att Resistance: Burning Skies är den första fullständiga förstapersonsskjutaren på bärbara konsoler. Hur har då Resistance-serien lyckats göra hoppet till Vitan?

Chimerorna kommer

För dom som inte spelat Resistance-serien tidigare så rekommenderar jag den skarpt. Spelserien är satt i ett alternativt universum där andra världskriget aldrig bröt ut på grund av att en meteor slog ner i Sovjetunionen 1908. Den förde med sig ett virus från yttre rymden som började infektera människor och förvandla dem till sk. chimera. Dessa chimera spred sig sedan som en löpeld över världen. Resistance-spelen handlar om mänsklighetens desperata kamp mot chimera-elakingarna. Resistance: Burning Skies tar vid ungefär vid samma tidpunkt som Resistance 2, dvs under chimerornas invasion av den amerikanska kontinenten.

Brandmannen

Hjälten i detta spel heter Tom Riley, en brandman i New York som ofrivilligt blir indragen i kriget mot chimera när New York invaderas. Där träffar han en kvinnlig soldat vid namn Ellie Martinez. Tillsammans börjar dom kämpa emot chimeras attacker. Förvånansvärt duktig är han med vapen, fast han bara är brandman. Genom New York och andra ställen i USA blir det fajtan tajtan men någon inom amerikanska militären håller på med någonting mystiskt och hemligstämplat, en hemlighet vars omänsklighet lätt matchar chimeras framfart. Med andra ord mycket pang pang blir det.


Som Markoolio skulle ha sagt – ”Se upp i backen för finska attacken!”

Kramp

Burning Skies stoltserar med att spelet är världens första FPS för bärbara enheter med dubbel analog kontroll. Det må vara en snäv beskrivning men ändå sann. På det hela taget kändes kontrollerna rätt lika dom stationära ditona men jag fann det mycket svårare att sikta noggrant och jag använde kornet mycket oftare än jag annars gör på stationära plattformar. Detta kan dock kanske bero på att jag är ovan med Vitans kontroller

Jag kände dock att min högra hand domnade under eldstriderna. Troligen pga min ovana att hantera Vitan, men faktum kvarstår nog att Vitan är obekvämare att hantera än Dualshock-kontrollern i FPS-spel.
När det gäller FPS-spel är det precision som krävs för att göra bra ifrån sig, speciellt online mot andra spelare, den precisionen uppnår man inte i Resistance: Burning Skies. Jag noterade också att när jag sitter med min Dualshock framför min PS3 så vrider jag och våldar med kontrollern rejält. Samma våldande gör jag på Vitan också med resultat att jag inte kan uppfatta vad som händer på skärmen. Jag får troligen vänja mig vid att hålla händerna stilla fastän jag skjuts i ansiktet av en ilsken chimera. En annan liten detalj är att vår hjälte inte automatiskt byter vapen när ammunitionen är slut, vem skulle inte göra det när muterade jätteskorpioner och exploderande skalbaggar rusar emot dig i full fart!

Att peka på skärmen för att hantera vissa funktioner på ens vapen är en fiffig detalj som tyvärr inte fungerar så bra, åtminstone inte för mig. Att använda touchskärmen mitt i en fajt gör att jag måste släppa ena kontrollern vilket gör att jag missar värdefull tid och blir skjuten i huvudet innan jag är klar med vad jag skulle göra. I mindre stressade situationer dock fungerar touchskärmen väldigt bra.

Ett av spelets största misslyckande är vapenmenyn, det är ett trassligt hopkok av diverse knappar, hjul och kuber som ska snurras innan man får sitt gevär. Det som tidigare hade funkat så bra i dom andra spelen har här blivit ett kaos av rang.


Att sikta var inte det lättaste med Vitan

Bugs!

Det är inte bara ruggiga bugs du måste skjuta ihjäl i spelet utan det blir också att kämpa emot buggar och problem i spelets kod. Jag plockade upp granater på ett ställe bara för att inte ha dem alls en sekund senare. Texturerna i spelet blev plötsligt som om jag tagit LSD ett tag men kom dock tillbaka senare utan att spelet krashade.

En mycket irriterande sak är att vapenbytet verkar låsa upp sig rejält under eldstrider, fast hur jag tryckte på triangel-knappen så bytte inte brandmansjäveln vapen utan jag tvangs gå in i vapenmenyn för ett simpelt byte, mycket svordomar där.

Jag upplevde även ordentlig frameskipping när det blev många chimeras som skulle attackera på en gång. Förvånansvärt nog såg jag också ordentliga kompressionsartefakter i vissa mellanvideor som jag inte skulle föreställa mig kräver så mycket plats.

Intetsägande banor

Det som gjorde singelspelläget så bra i Resistance var den fylliga handlingen och de massiva, varierade och roliga banorna. Detta fattas i Burning Skies och det gör banorna väldigt generiska och slätstrukna, dock blir banorna bättre och bättre ju längre fram i spelet man kommer. Dom hinner dock aldrig upp till dom övriga Resistance-spelens nivå.
Karaktärerna och dialogen i spelet lider av samma slätstrukenhet i jämförelse med de tidigare Resistance-spelen, man slits inte med i deras livsöde på samma sätt.
Spelutvecklarna verkar ha haft problem med att få inklämt tillräckligt många chimera i spelet på samma gång. När PS3-versionen har allehanda olika monster som bara kryllar runt en får man i Burning Skies nöja sig med en handfull i gången. Smådetaljer som att tappade vapen plötsligt försvinner gör ju inte saken bättre heller. Spelets design känns mycket mer PS2 än som PS3 om jag får beskriva det så.


Flerpipig eldkastare, perfekt för grillen i sommar!

Online

Onlinespelt är något nytt för bärbara konsoler och fungerar rätt skapligt, men att jämföra det med dagens onlineskjutare på PC och stationära konsoler är inget man ska göra. Litet, begränsat och simplistiskt är det, men jag fann ändå spelet att vara rätt så kul och någorlunda följsamt om än som sagt litet. Fyra mot fyra-spelare är det i olika matchtyper såsom Deathmatch och Team Deathmatch. En väldigt irriterande detalj är när du plockar upp en motspelares vapen så är du tvungen att gå in i vapenmenyn för att aktivera vapnet, det tar ca. två sekunder, om du har spelat onlineskjutare någon gång så vet du att DU ALDRIG HAR TVÅ SEKUNDER TILL GODO! Att byta vapen i onlineläget är nästan lika med självmord.
Om du får ett grymt sug efter lite online-skjutande på resande fot då är nog detta det bästa som finns att tillgå på denna planet just nu, förvänta dig bara inte Battlefield 3.


Tips: Hagelbrakare/armborst är ett bra vapen

Slutsats

Resistance: Burning Skies måste jag tyvärr säga är det sämsta spelet i Resistance-serien. Borta är den ödesdigra stämningen som genomsyrade dom andra spelen och de intressanta och ibland skrämmande banorna i kampanjen som gjorde spelen så roliga. Grafiken är inte heller den bästa och ser ut att vara gjord i ett hafs, speciellt om man tittar på vad Naughty Dog lyckats ådstadkomma med Uncharted-serien på Vitan. Buggarna i spelet kommer troligen att fixas med några uppdateringar men det gör inte helheten bättre. Denna kritik gör inte Resistance: Burning Skies till det sämsta spel jag spelat, det är bara det att spelet har så mycket att leva upp till som gör att besvikelsen blir så påtaglig för mig. För andra kommer spelet säkert skänka glädje och uppskattning på resande fot.

Jak and Daxter Trilogy


Jak and Daxter Trilogy

Jak och hans kompis Daxter gör entré på Playstation 3 med Jak and Daxter Trilogy. Trilogin samlar dom tre första Jak och Daxterspelen med uppsnoffsad HD-grafik och dessutom 3D för den som har en 3D-TV. Håller då spelen ännu?

Jak och hans kompis Daxter är ute på jakt efter äventyr och dom är på väg att få mer av den varan än vad dom önskat. Daxter trillar ner i en lerpöl som innehåller en magisk gegga som förvandlar honom till en ottsel, en hermelinliknande varelse som är en blandning mellan utter och vessla. Daxters irriterande personlighet lyckas magig-eggan dock inte radera ut och dom två vännerna sätter sig iväg på mera äventyr för att återförvandla Daxter och hjälpa byn dom som bor i byn mot onda fulingar som ställer till massor av problem.

Samla bollar
Spelet går ut på att du skall lösa uppdrag som olika karktärer i spelet ger dig och som belöning får du sk. powercells som du sedan kan använda till att komma vidare i spelet. Spelen är fulla med små sidouppdrag och du kan springa omkring i spelet som du vill.
Jak II och III, dom två andra spelen i trilogin, är annorlunda och koncenterar sig på vapen som man skjuter vilt omkring sig, mer liknande Ratchet och Clank-spelen.

Förvirrande menyer
Som vanligt brister det i menyerna i spelet som jag fann vara förvirrande och ickeintuitiva, även en gammal gamer som jag fick fundera lite innan jag förstod vad så var på gång där. Ok, dom är inte lika dåliga som Gran Turismo 5, men ändå tycker jag att det borde vara lätt att åtgärda start och ingame-menyer i ett spel.

Klassisk plattform
Gillar du plattformspel med action och pangpang så håller dessa över tio år gamla spel ännu. Grafikupputsningen är snyggt gjord. Har du en 3D-TV så finns även den funktionen för dom som gillar sånt. Åtminstone Ettan går utmärkt att spela tillsammans med barn i nio-tioårsåldern tycker jag medan dom andra spelen anammar en mera vuxen ton.
Jag funderar över om det är så att dessa spel håller upp så väl för att dom är så välgjorda eller om det är så att spelutvecklingen stagnerat på senare år, tål att funderas på.

Twisted Metal – Recension

Twisted Metal

Twisted Metal är tillbaka, nu på PS3, grymmare, snyggare och mer vridet än någonsin men är det roligare?

Sweet Tooth jagar sin sinnesjuka dröm, dagen han drömt om i åratal, att få ett oavslutat kapitel i sin seriemördarkarriär uppklarat. Han är beredd att göra vad som helst för att uppnå sin dröm…

Vriden metall

För dom som inte känner till så är Twisted Metal det åttonde spelet i en framgångsrik serie av fordonsstridsspel på Playstation med alarmerande hög grad av vansinne.
Twisted Metal debuterade 1996 på första Playstation och uppföljare har kommit i strid ström allt sedan dess.

Spelet går ut på att du skall välja några av en samling minst sagt fantasifulla fordon och med dom rejsa omkring på olika banor och arenor och försöka skjuta ihjäl dina motståndare med allehanda vapen du kan plocka upp på banan.
Vapnen varierar mellan bilarna och varje bil har ett huvudvapen, ett sekundärvapen (vanligtvis en kulspruta med oändligt med kulor) och ett specialvapen.


Sweet Tooth är ingen trevlig prick, dessutom brinner hans hår och det gör honom ännu otrevligare!


Tvålighet

Det förra Twisted Metal-spelet jag testade, Twisted Metal Black, tyckte jag väldigt mycket om men det var väldigt svårt att lära sig hantera bilarnas tvålhalkiga vägföring. Samma tvålighet upplever jag i det nya spelet, men en klar förbättring har nog skett. Däremot anser jag att banorna har blivit lite väl hysteriska och det händer för mycket saker omkring en, det känns nästan som om jag befinner mig i en japansk hysterical shooter. Några ’lugnare’ banor i början av spelet skulle ha varit på sin plats.

PS3:ans Twisted Metal är faktiskt inte det första spelet i serien som har online-spel, Twisted Metal Black kom faktiskt i en onlineversion när det begav sig men dom servrarna är sedan länge släckta Tyvärr behöver du också en online-kod för att få spela online. Detta sänker helt klart andrahandsvärdet, något att tänka på om du är osäker på om du kommer att sälja spelet vidare.

 

Skjut allt som rör sig! Skjut dessutom allt som inte rör sig.

Slutsats.

Om du är ett stort Twisted Metal-fan så lär du inte bli besviken men däremot bjuder inte spelet på några större överraskningar heller. Om du är en nykomling till serien så bered dig på totalt, men till slut, roligt kaos. Jag å min sida anser att varje fordon bör utrustas med missiler, så jag kanske är lite partisk i min bedömning av spelet.